Publicerad: 26 september 2009, 01:15

Slöjdebatten har ännu inte nått vare sig danska eller franska nivåer i Sverige, men det friskar i.

När de två stora fackliga organisationerna, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, på fredagen krävde ett klart besked från regeringen i frågan om heltäckande slöja, niqab, ska accepteras i skolan eller inte fick de utbildningsminister Jan Björklund (FP) att slå fast:

"Just nu diskuteras burqa och niqab, nästa vecka diskuteras någonting annat. Det går inte att i lagstiftning skriva in alla möjliga upptänkbara situationer. Utan det löser vi ju så att vi i lagstiftningen ger befogenheter till rektorer att fatta de beslut som behövs för att undervisningen ska kunna genomföras. Sedan förutsätts det att de som är rektorer, utifrån de befogenheterna, funderar själva igenom vad som krävs."

Det är en vettig ståndpunkt, om än defensiv. Självklart måste ansvariga kunna bedöma lämpligheten i klädseln utifrån vilken verksamhet som bedrivs. Samtidigt kan man ju tänka sig tydligare besked.

"En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i sin egenskap av sin profession, inte konfession", har journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten skrivit på Dagens Nyheters debattsida (24/9). Inte heller denna inställning lär ge rektorer och arbetsgivare som fruktar att bli anmälda för diskriminering råg i ryggen.

Att påpeka att poliser inte får bära politiska symboler på uniformen eller att det finns särskilda klädregler inom livsmedelsindustrin är att slå in öppna dörrar. I dessa fall är det uppenbart att kläderna är en del av jobbet. Men annars?

Kan en chefredaktör kräva att reportrarna ska bära stetsonhatt? Rimligen inte, åtminstone inte utan slöja för den som nu vill det.



Exemplet drar ett löjes skimmer över slöjdebatten, det är jag medveten om. Och kanske är det inte bästa sättet att föra diskussionen om en symbolfråga som är så laddad. Men det ger också perspektiv.

För många i det sekulariserade väst kan det vara svårt att fullt ut förstå hur främst politisk islam genom krav på undantag från vedertagna klädkoder flyttar gränserna i värdedebatten. Hur man har tagit strid med liberala värden för att skapa motsättningar.

En självklarhet som verkar vara på väg att bli mindre självklar är toleransen för andra; att få avsky det någon annan står för, men vara beredd att offra sitt liv för dennes rätt att uttrycka det, som Voltaire sa.

Friheten att kränka kontra friheten att försvara sig mot kränkningar.



I den nyutkomna boken Islamismens seger (Fri tanke), anlägger Magnus Norell vid Totalförsvarets forskningsinstitut ett något större perspektiv. Han menar att politisk islam genom det internationella samfundets felsteg under kriget i Libanon 2006 har fått oförtjänt mycket vind i seglen.

Och han oroas över att framgångarna för Hizb'allah och den mest oförsonliga ideologin i Mellanöstern kan komma att ge både långvariga och förödande konsekvenser. Politisk islam är både rasistisk och odemokratisk. Religiösa dogmer styr verksamheten, som därmed blir "en närmast kosmisk kamp mellan gott och ont". Teokrati är idealet, menar Norell, eftersom hållningen är att Gud redan har löst alla tänkbara mänskliga problem och att staten därför måste styras av religiösa lagar.

Här återfinns också förklaringen till varför USA är "den store satan" och övriga väst helt enkelt bara onda. Den liberala, sekulära staten bygger ju på lagar stiftade av människor, och om människan försöker ta Guds plats är hon, enligt islamisterna, per definition ond.



Vi ska inte dra för stora växlar på kraven att bära religiös klädsel i Sverige, och effekterna av det. Men vi ska heller inte vara så godtrogna att vi accepterar något man från ett mänskligt perspektiv kan tycka är självklart.

Som att barnen måste kunna se reaktionerna på den vi anförtror dem åt. Vetenskapen säger att mimik och kroppsspråk står för en lika stor del av kommunikationen som det talade ordet.

Rektorerna måste få fullt stöd för att fatta sina beslut på vetenskaplig grund, inte på om någon känner sig kränkt. Då förlorar humanismen i värde.